Teater och trötthet
Lokalisering: Fast på mitt rum då det är omöjligt att gå ut utan att bli döv
Tidpunkt: Vardagskväll - då alla borde vara lugna och sova
Festen den dånar utanför i korridoren. Ännu en gång. Jag vill inte låta bitter. Men jag hade önskat mig lite, eller ja, rätt så mycket lägre musik. Och bättre musik. För som det är just nu kan jag knappt höra mina egna tankar- utan allt jag hör är någon dålig sorts rapp. Hur ska jag få en blund i natt? Allt jag hoppas på är att de verkligen sänker MYCKET vid klockan tolv.
De senaste dagarna har varit mycket studerande och mycket teater. Allra senast ikväll var jag återigen på en av teaterettornas slutproduktioner, K+M+R+L. Trots en pytteliten publik, levererade de jäkligt bra. Jag och Rebecka hade reseverade platser, för vi skulle fotografera dem denna gång. Bliderna jag tog blev lite sisådär, men några blev i alla fall hyffsade.
Martin, Katarina, Timmie och Nina i K+M+R+L
Nu efter andra gången jag ser denna uppsättning förstår jag den mycket bättre. I måndags gick jag därifrån med många frågetecken och hade inte riktigt fått grepp om karaktärerna. Idag kändes det helt tvärtom. Idag kände jag Kaj, Maj, Roger och Linda. Jag vet vilka de är och vad de önskar med livet. Jag känner till och med sympati för Kaj. som jag av någon anledning hatade i måndags.
Nu är frågan om det är en verklig tystnad jag hör.
Eller om jag bara har blivit döv.
Tystnaden var en illusion.
Det verkar pågå ett krig där ute.
Om ljudet ska skaka mitt golv.
Eller inte gå genom betongväggar och dubbelstängda dörrar.
Klockan är nu över tolv och jag börjar snart gråta av utmattning.
Tidpunkt: Vardagskväll - då alla borde vara lugna och sova
Festen den dånar utanför i korridoren. Ännu en gång. Jag vill inte låta bitter. Men jag hade önskat mig lite, eller ja, rätt så mycket lägre musik. Och bättre musik. För som det är just nu kan jag knappt höra mina egna tankar- utan allt jag hör är någon dålig sorts rapp. Hur ska jag få en blund i natt? Allt jag hoppas på är att de verkligen sänker MYCKET vid klockan tolv.
De senaste dagarna har varit mycket studerande och mycket teater. Allra senast ikväll var jag återigen på en av teaterettornas slutproduktioner, K+M+R+L. Trots en pytteliten publik, levererade de jäkligt bra. Jag och Rebecka hade reseverade platser, för vi skulle fotografera dem denna gång. Bliderna jag tog blev lite sisådär, men några blev i alla fall hyffsade.
Martin, Katarina, Timmie och Nina i K+M+R+L
Nu efter andra gången jag ser denna uppsättning förstår jag den mycket bättre. I måndags gick jag därifrån med många frågetecken och hade inte riktigt fått grepp om karaktärerna. Idag kändes det helt tvärtom. Idag kände jag Kaj, Maj, Roger och Linda. Jag vet vilka de är och vad de önskar med livet. Jag känner till och med sympati för Kaj. som jag av någon anledning hatade i måndags.
Nu är frågan om det är en verklig tystnad jag hör.
Eller om jag bara har blivit döv.
Tystnaden var en illusion.
Det verkar pågå ett krig där ute.
Om ljudet ska skaka mitt golv.
Eller inte gå genom betongväggar och dubbelstängda dörrar.
Klockan är nu över tolv och jag börjar snart gråta av utmattning.
Dagarna går mot sommar
Lokalisering: Byn med röda tegelhus
Tidpunkt: Då allt bör göras
Utvilad. Äntligen. Tror knappt jag har fått en hel natts sömn på över en vecka. Inte sedan innan Berlin. För efter det var det. Valborg. Besök av familjen. Det vill säga trångt i rummet.
Berlin var som vanligt underbart. Lite grönare än vad jag är van vid. Grönt och skönt. Denna gång for jag dit med min klass. Vi var hela fyra personer från måleri med på resan. Plus vår underbara, stockholmska lärare Pia. Sedan var en massa andra från skolan med. Men vi höll oss mest för oss själva.
Då Jakob numera bor i Berlin, så lyckades jag träffa på honom. Vilket var hur kul som helst. Det som kändes mest bra var att jag numera verkligen lever med vetskapen om att det kan gå 8 månader utan någon kontakt och man kan fortfarande vara vänner. Vilket gör att jag förhoppningsvis kommer ha några vänner kvar i Jönköping, nu när jag flyttar hem över sommaren.
Valborg firades på ett skevt, Lunda-traditionellt vis. Det vill säga först i stadsparken. sedan i korridor och avslutades i någon slags villa på någon fest. Jag fick inte umgås så mycket med Stina som jag hade hoppats, men det var otroligt kul att träffa Jonna, Henke, Rickard, Klara, Tommy m.fl. Ett annat stort minus var de otroligt korkade killar jag träffade på, men de behöver man inte gå in på något mera. Sedan glömde jag mitt (läs Rebeckas) plast-vinglas hos Henke. Sorgerligt.
Men nu sitter jag. Dagen efter Popadelica. (Som inte var det bästa året, men inte heller det sämsta.) Och redigerar bilder till mitt projekt. Kollar efter balsaker åt Emma. Funderar på hur alla lyckas hitta någon att vara med. För nu är jag snart den enda singeln kvar i kompisgängen. Överallt. Fast jag är en relativt lycklig singel som tur är.
