Blackout.
Lokalisering: Ensam på mitt rum
Tidpunkt: Mellan två "Sex and the city"-avsnitt
Vissa dagar är jag helt och fullt ävertygad om att jag är galen. På fullaste allvar tokig. Obotligt och oresonligt vrickad. Jag lever som en erimit.
Mitt inre är i uppror. Medan jag sitter och blickar ut över havet. Sittandes på en bunt metrotidningar. För att senare sätta mig på stationen. Köpa en bok på pocketshop. Sedan bara njuta av ensamheten. Frånvaron av att behöva vara någonstans. På väg hem. Trots det sittandes i timmar. Läsandes. Tills ett oväntat samtal chockar. Och verkligheten knackar på ännu en gång.
Trots att jag glömmer att säga. Jag älskar dig. Så hoppas jag att det går fram. Mellan allt mitt galna svammel.
Tidpunkt: Mellan två "Sex and the city"-avsnitt
Vissa dagar är jag helt och fullt ävertygad om att jag är galen. På fullaste allvar tokig. Obotligt och oresonligt vrickad. Jag lever som en erimit.
Mitt inre är i uppror. Medan jag sitter och blickar ut över havet. Sittandes på en bunt metrotidningar. För att senare sätta mig på stationen. Köpa en bok på pocketshop. Sedan bara njuta av ensamheten. Frånvaron av att behöva vara någonstans. På väg hem. Trots det sittandes i timmar. Läsandes. Tills ett oväntat samtal chockar. Och verkligheten knackar på ännu en gång.
Trots att jag glömmer att säga. Jag älskar dig. Så hoppas jag att det går fram. Mellan allt mitt galna svammel.
Malmö en afton i februari
Lokalisering: Som vanligt i min säng
Tidpunkt: Som vanligt en dag som känns som söndag
Minnen som bubblar. Känslor som härjar. Overkligheten har mig i ett järngrepp.
Brev som tingar på att skrivas.
Brev som kräver att aldrig bli skickade.
Brev som bara tänks och sedan får tankarna riva sönder dem.
Att gå på konserter. Se bekantas band spela. Sjutton år. Ännu en gång. Försöker återfinna känslan. Insikten om att jag är inte längre är sjutton slår mig med knytnävar. Kvällen blir till ett patetiskt försök. Dunkar folk i ryggen. Mumlar fram beröm. Med vetskap om att inte tas på allvar. Ingen tas på allvar. Alla bara höjs till skyarna. Försöker strunta i allt. Stunta i att "ensam är svag". Ler. Är full och lycklig. Och Herr nostalgi knackar på i form av människor från förr. Som omformas till folk i nuet. Ansikten i folkvimmlet. Bildar en suddig fantasivärld.
Jag dansar mig slut i Malmö.
I en surrealistisk dröm som jag inte kan få grepp om.
Sedan kommer en nalle på posten och jag kan inte sluta le.
Tidpunkt: Som vanligt en dag som känns som söndag
Minnen som bubblar. Känslor som härjar. Overkligheten har mig i ett järngrepp.
Brev som tingar på att skrivas.
Brev som kräver att aldrig bli skickade.
Brev som bara tänks och sedan får tankarna riva sönder dem.
Att gå på konserter. Se bekantas band spela. Sjutton år. Ännu en gång. Försöker återfinna känslan. Insikten om att jag är inte längre är sjutton slår mig med knytnävar. Kvällen blir till ett patetiskt försök. Dunkar folk i ryggen. Mumlar fram beröm. Med vetskap om att inte tas på allvar. Ingen tas på allvar. Alla bara höjs till skyarna. Försöker strunta i allt. Stunta i att "ensam är svag". Ler. Är full och lycklig. Och Herr nostalgi knackar på i form av människor från förr. Som omformas till folk i nuet. Ansikten i folkvimmlet. Bildar en suddig fantasivärld.
Jag dansar mig slut i Malmö.
I en surrealistisk dröm som jag inte kan få grepp om.
Sedan kommer en nalle på posten och jag kan inte sluta le.
TID
Lokalisering: Sittandes på Kalles säng som är min ett tag, i rummet som tidigare var Henriks.
Tidpunkt: Strax innan jag tar tag i dagen.
Ungefär. Ungefär var tredje till fjärde månad så har jag lite tid. Lite tid över från mitt liv till att uppdatera min blogg. Att ingen orkar läsa den spelar mig ingen roll. Jag gör det. Läser den. Någon gång. Sisådär var tredje till fjärde månad. En plattform för mina tankar. En del vackra. Andra dystra. En suddig bild av den värld som fladdrar framför mina ögon. Min värld. Som för mig ter sig som en fantasi.
Jag kan ibland känna att jag inte gjort någonting med mitt liv. Alla andra har upplevt så mycket. Och jag har bara gått i de fotspår som man ska. Utan att någonsin gå ifrån den utstakade stigen. Det är ju verkligen inte sant. Men känslan sitter i där ändå. Men jag är ung och jag har mycket tid kvar att impulsa till Paris och liknade saker.
Och de saker som jag faktiskt har åstakommit ska ej föringas. Så jag ska nog inte gräma mig för ett innehållslöst liv. Som sagt. Jag har ju bara tid att skriva några rader i en blogg ungefär var tredje till fjärde månad.
Tidpunkt: Strax innan jag tar tag i dagen.
Ungefär. Ungefär var tredje till fjärde månad så har jag lite tid. Lite tid över från mitt liv till att uppdatera min blogg. Att ingen orkar läsa den spelar mig ingen roll. Jag gör det. Läser den. Någon gång. Sisådär var tredje till fjärde månad. En plattform för mina tankar. En del vackra. Andra dystra. En suddig bild av den värld som fladdrar framför mina ögon. Min värld. Som för mig ter sig som en fantasi.
Jag kan ibland känna att jag inte gjort någonting med mitt liv. Alla andra har upplevt så mycket. Och jag har bara gått i de fotspår som man ska. Utan att någonsin gå ifrån den utstakade stigen. Det är ju verkligen inte sant. Men känslan sitter i där ändå. Men jag är ung och jag har mycket tid kvar att impulsa till Paris och liknade saker.
Och de saker som jag faktiskt har åstakommit ska ej föringas. Så jag ska nog inte gräma mig för ett innehållslöst liv. Som sagt. Jag har ju bara tid att skriva några rader i en blogg ungefär var tredje till fjärde månad.
