Allt är fel. Men samtidigt så rätt.
Lokalisering: På åttonde våningen långt bort från allt
Tidpunkt: Efter det lyckliga och innan det sorgliga
Ibland känns allt så himla fel. Och. Jag undrar vad jag håller på med. Trots alla rätt som jag får. Varje dag. Så är jag antagligen helt fel. Jag är ute trots att jag är inne. Och jag är inne trots att jag är ute.
Och jag kan hata att trots att jag vet att allt är rätt. Så betvivlar jag. Det är på fel väg jag går. Den leder inte dit jag ville. Jag borde inte vara här och nu. Utan allt jag vill är här och då. Eller ännu hellre där och senare. Eller jag vet inte vad jag vill. Eller. Hur jag vill. Eller. Vem jag vill. Vara.
Jag är hel. Men. Känner mig halv.
Idag kunde jag ha bränt ner lägenheten. Borta. Allt. Förkolnat. Till grå aska. Det var inte en kaffekokare som skulle blivit boven. Utan en ros. En rosa ros. Inte heller plattången. Utan. Ett vitt litet ljus. Andan i halsen. Och paniken stegrandes i bröstet. Åkte jag hem. Allt för sent. Men huset stod kvar. Och vattnet rann fortfarande inte i kranarna. Åter till Lund bar det. Med pasta i stora lass. Till galleriet och en fin kväll.
Men nu sitter jag här. Huvudont. Och nykter. Drösar runt som om jag vore full. Väsnas och håller andan. Samtidigt så obeskrivligt kär och inget vettig ställe att rikta all kärlek.
Denna vår kommer gå till historien till den då jag var vettlöst kär. Men ingen att aplicera förälskelsen på.
Tidpunkt: Efter det lyckliga och innan det sorgliga
Ibland känns allt så himla fel. Och. Jag undrar vad jag håller på med. Trots alla rätt som jag får. Varje dag. Så är jag antagligen helt fel. Jag är ute trots att jag är inne. Och jag är inne trots att jag är ute.
Och jag kan hata att trots att jag vet att allt är rätt. Så betvivlar jag. Det är på fel väg jag går. Den leder inte dit jag ville. Jag borde inte vara här och nu. Utan allt jag vill är här och då. Eller ännu hellre där och senare. Eller jag vet inte vad jag vill. Eller. Hur jag vill. Eller. Vem jag vill. Vara.
Jag är hel. Men. Känner mig halv.
Idag kunde jag ha bränt ner lägenheten. Borta. Allt. Förkolnat. Till grå aska. Det var inte en kaffekokare som skulle blivit boven. Utan en ros. En rosa ros. Inte heller plattången. Utan. Ett vitt litet ljus. Andan i halsen. Och paniken stegrandes i bröstet. Åkte jag hem. Allt för sent. Men huset stod kvar. Och vattnet rann fortfarande inte i kranarna. Åter till Lund bar det. Med pasta i stora lass. Till galleriet och en fin kväll.
Men nu sitter jag här. Huvudont. Och nykter. Drösar runt som om jag vore full. Väsnas och håller andan. Samtidigt så obeskrivligt kär och inget vettig ställe att rikta all kärlek.
Denna vår kommer gå till historien till den då jag var vettlöst kär. Men ingen att aplicera förälskelsen på.