Freedom. Freedom never greater than its owner.
Lokalisering: min säng, under täcket.
Tidpunkt: måndagsmorgon precis efter dagens två första koppar kaffe.
Hemtenta. Fylla. Baksmälla. Datorkrångel. Panikspringturer nattetid i Malmö. Förkylning. Feber.
Jag kan bara fortsätta rabbla allt jag inte vill tänka på med denna helgen, men det har jag nu lämnat bakom mig. Det är måndag och nu ska jag bara minnas allt som var bra. Det var en hel del bra. När man tänker efter.
Inflyttningsfester i plural och konserter i singular.
Att få brev. Att helt plötsligt få en massa brev. Från nära och kära. Och brev med en skiva i. Med musik om friheten.
Hittad. Funnen. Upptäckt. Min plats här i Segevång. Ett träd. Ett klättervänligt pilträd. Brevid en damm. Med. Vinden som viskar till mig. Om frihet i mitt liv. Där jag ligger några meter ovanför marken. På en blöt och smutsig gren. Jag vet att man inte ska klättra i träd när det regnar. Det är så lätt att falla då. Men vissa dar är det meningen att utmana. För att se om de bär. Eller faller i tusen bitar. Att sedan lycklig springa genom snåren hem igen där jag tidigare vandrat fly förbannad.
Falla ihop på ett golv. Full och fri. Krama om den sjungandes Rickards arm och bara vara i nuet. Full och fri. Bekymmerslöst skrattande. Orosmomenten bortblåsta och dansen gav mig livet tillbaka. Lyckligt sjungande med ord som inte hör till.
Bli gripen utvändigt och invändigt av musiken. I can't stop listening to the sound, of two soft voices blended in perfection. Att återigen gå sjuk och trött på konsert. Det börjar bli en bra vana. Att fyllas av. Ljudet. Känslan. Ljuset. Gemenskapen. Allt det där som hör en bra konsert till. Det är mig numera få gånger förunnat. Jag har väl förtunnat mina upplevelser i jakten på att känna något. Homesick, cause I do not longer know where home is. Så som man gjorde förr. Men nu. Igår. Kände jag med hela mitt väsen. Återigen. Tack gode gud och tack goda Kings of Convenience. We'll be rich in memories of all the places we've captured without camera.
Freedom. Freedom never greater than its owner. No wiew is wider than the eye.
Tidpunkt: måndagsmorgon precis efter dagens två första koppar kaffe.
Hemtenta. Fylla. Baksmälla. Datorkrångel. Panikspringturer nattetid i Malmö. Förkylning. Feber.
Jag kan bara fortsätta rabbla allt jag inte vill tänka på med denna helgen, men det har jag nu lämnat bakom mig. Det är måndag och nu ska jag bara minnas allt som var bra. Det var en hel del bra. När man tänker efter.
Inflyttningsfester i plural och konserter i singular.
Att få brev. Att helt plötsligt få en massa brev. Från nära och kära. Och brev med en skiva i. Med musik om friheten.
Hittad. Funnen. Upptäckt. Min plats här i Segevång. Ett träd. Ett klättervänligt pilträd. Brevid en damm. Med. Vinden som viskar till mig. Om frihet i mitt liv. Där jag ligger några meter ovanför marken. På en blöt och smutsig gren. Jag vet att man inte ska klättra i träd när det regnar. Det är så lätt att falla då. Men vissa dar är det meningen att utmana. För att se om de bär. Eller faller i tusen bitar. Att sedan lycklig springa genom snåren hem igen där jag tidigare vandrat fly förbannad.
Falla ihop på ett golv. Full och fri. Krama om den sjungandes Rickards arm och bara vara i nuet. Full och fri. Bekymmerslöst skrattande. Orosmomenten bortblåsta och dansen gav mig livet tillbaka. Lyckligt sjungande med ord som inte hör till.
Bli gripen utvändigt och invändigt av musiken. I can't stop listening to the sound, of two soft voices blended in perfection. Att återigen gå sjuk och trött på konsert. Det börjar bli en bra vana. Att fyllas av. Ljudet. Känslan. Ljuset. Gemenskapen. Allt det där som hör en bra konsert till. Det är mig numera få gånger förunnat. Jag har väl förtunnat mina upplevelser i jakten på att känna något. Homesick, cause I do not longer know where home is. Så som man gjorde förr. Men nu. Igår. Kände jag med hela mitt väsen. Återigen. Tack gode gud och tack goda Kings of Convenience. We'll be rich in memories of all the places we've captured without camera.
Freedom. Freedom never greater than its owner. No wiew is wider than the eye.
