Memoarer ur en fantasi

Lokalisering: På åttonde våningen långt bort från allt
Tidpunkt: Efter det lyckliga och innan det sorgliga

Ibland känns allt så himla fel. Och. Jag undrar vad jag håller på med. Trots alla rätt som jag får. Varje dag. Så är jag antagligen helt fel. Jag är ute trots att jag är inne. Och jag är inne trots att jag är ute.

Och jag kan hata att trots att jag vet att allt är rätt. Så betvivlar jag. Det är på fel väg jag går. Den leder inte dit jag ville. Jag borde inte vara här och nu. Utan allt jag vill är här och då. Eller ännu hellre där och senare. Eller jag vet inte vad jag vill. Eller. Hur jag vill. Eller. Vem jag vill. Vara.

Jag är hel. Men. Känner mig halv.

Idag kunde jag ha bränt ner lägenheten. Borta. Allt. Förkolnat. Till grå aska. Det var inte en kaffekokare som skulle blivit boven. Utan en ros. En rosa ros. Inte heller plattången. Utan. Ett vitt litet ljus. Andan i halsen. Och paniken stegrandes i bröstet. Åkte jag hem. Allt för sent. Men huset stod kvar. Och vattnet rann fortfarande inte i kranarna. Åter till Lund bar det. Med pasta i stora lass. Till galleriet och en fin kväll.

Men nu sitter jag här. Huvudont. Och nykter. Drösar runt som om jag vore full. Väsnas och håller andan. Samtidigt så obeskrivligt kär och inget vettig ställe att rikta all kärlek.

Denna vår kommer gå till historien till den då jag var vettlöst kär. Men ingen att aplicera förälskelsen på. 

Lokalisering: Ensam på mitt rum
Tidpunkt: Mellan två "Sex and the city"-avsnitt

Vissa dagar är jag helt och fullt ävertygad om att jag är galen. På fullaste allvar tokig. Obotligt och oresonligt vrickad. Jag lever som en erimit.

Mitt inre är i uppror. Medan jag sitter och blickar ut över havet. Sittandes på en bunt metrotidningar. För att senare sätta mig på stationen. Köpa en bok på pocketshop. Sedan bara njuta av ensamheten. Frånvaron av att behöva vara någonstans. På väg hem. Trots det sittandes i timmar. Läsandes. Tills ett oväntat samtal chockar. Och verkligheten knackar på ännu en gång.

Trots att jag glömmer att säga. Jag älskar dig. Så hoppas jag att det går fram. Mellan allt mitt galna svammel.

Lokalisering: Som vanligt i min säng
Tidpunkt: Som vanligt en dag som känns som söndag

Minnen som bubblar. Känslor som härjar. Overkligheten har mig i ett järngrepp.

Brev som tingar på att skrivas.
Brev som kräver att aldrig bli skickade.
Brev som bara tänks och sedan får tankarna riva sönder dem.

Att gå på konserter. Se bekantas band spela. Sjutton år. Ännu en gång. Försöker återfinna känslan. Insikten om att jag är inte längre är sjutton slår mig med knytnävar. Kvällen blir till ett patetiskt försök. Dunkar folk i ryggen. Mumlar fram beröm. Med vetskap om att inte tas på allvar. Ingen tas på allvar. Alla bara höjs till skyarna. Försöker strunta i allt. Stunta i att "ensam är svag". Ler. Är full och lycklig. Och Herr nostalgi knackar på i form av människor från förr. Som omformas till folk i nuet. Ansikten i folkvimmlet. Bildar en suddig fantasivärld.

Jag dansar mig slut i Malmö.
I en surrealistisk dröm som jag inte kan få grepp om.

Sedan kommer en nalle på posten och jag kan inte sluta le.

Lokalisering: Sittandes på Kalles säng som är min ett tag, i rummet som tidigare var Henriks.
Tidpunkt: Strax innan jag tar tag i dagen.

Ungefär. Ungefär var tredje till fjärde månad så har jag lite tid. Lite tid över från mitt liv till att uppdatera min blogg. Att ingen orkar läsa den spelar mig ingen roll. Jag gör det. Läser den. Någon gång. Sisådär var tredje till fjärde månad. En plattform för mina tankar. En del vackra. Andra dystra. En suddig bild av den värld som fladdrar framför mina ögon. Min värld. Som för mig ter sig som en fantasi.

Jag kan ibland känna att jag inte gjort någonting med mitt liv. Alla andra har upplevt så mycket. Och jag har bara gått i de fotspår som man ska. Utan att någonsin gå ifrån den utstakade stigen. Det är ju verkligen inte sant. Men känslan sitter i där ändå. Men jag är ung och jag har mycket tid kvar att impulsa till Paris och liknade saker.
Och de saker som jag faktiskt har åstakommit ska ej föringas. Så jag ska nog inte gräma mig för ett innehållslöst liv. Som sagt. Jag har ju bara tid att skriva några rader i en blogg ungefär var tredje till fjärde månad.

Lokalisering: min säng, under täcket.
Tidpunkt: måndagsmorgon precis efter dagens två första koppar kaffe.

Hemtenta. Fylla. Baksmälla. Datorkrångel. Panikspringturer nattetid i Malmö. Förkylning. Feber.
Jag kan bara fortsätta rabbla allt jag inte vill tänka på med denna helgen, men det har jag nu lämnat bakom mig. Det är måndag och nu ska jag bara minnas allt som var bra. Det var en hel del bra. När man tänker efter.

Inflyttningsfester i plural och konserter i singular.

Att få brev. Att helt plötsligt få en massa brev. Från nära och kära. Och brev med en skiva i. Med musik om friheten.

Hittad. Funnen. Upptäckt. Min plats här i Segevång. Ett träd. Ett klättervänligt pilträd. Brevid en damm. Med. Vinden som viskar till mig. Om frihet i mitt liv. Där jag ligger några meter ovanför marken. På en blöt och smutsig gren. Jag vet att man inte ska klättra i träd när det regnar. Det är så lätt att falla då. Men vissa dar är det meningen att utmana. För att se om de bär. Eller faller i tusen bitar. Att sedan lycklig springa genom snåren hem igen där jag tidigare vandrat fly förbannad.

Falla ihop på ett golv. Full och fri. Krama om den sjungandes Rickards arm och bara vara i nuet. Full och fri. Bekymmerslöst skrattande. Orosmomenten bortblåsta och dansen gav mig livet tillbaka. Lyckligt sjungande med ord som inte hör till.

Bli gripen utvändigt och invändigt av musiken. I can't stop listening to the sound, of two soft voices blended in perfection. Att återigen gå sjuk och trött på konsert. Det börjar bli en bra vana. Att fyllas av. Ljudet. Känslan. Ljuset. Gemenskapen. Allt det där som hör en bra konsert till. Det är mig numera få gånger förunnat. Jag har väl förtunnat mina upplevelser i jakten på att känna något. Homesick, cause I do not longer know where home is. Så som man gjorde förr. Men nu. Igår. Kände jag med hela mitt väsen. Återigen. Tack gode gud och tack goda Kings of Convenience. We'll be rich in memories of all the places we've captured without camera.

Freedom. Freedom never greater than its owner. No wiew is wider than the eye.

Lokalisering: Dit breven inte kommer
Tidpunkt: När pajen står i ugnen

Brevbäraren verkar inte vilja att jag ska bo här i Segevång (jag vägrar säga på Segevång som en del malmöiter försöker få mig att göra). Breven jag ska få dyker inte upp. Jag funderar lite på vem som får dem. Jag är ju trots allt ensam om mitt namn. Den som nu får dem blir förhoppningsvis mycket glad. Brev från min namne och Kings of Convenience nya skiva. Lyckost. Den som då får mina brev menar jag. Tack gode gud att Spotify tillslut slutade vara idioter och låter alla lyssna på Declaration of Dependence. På det viset kan jag trots allt ha hört den innan konserten på söndag.

Nu går solen ner bakom Sydsvenskan efter den mest underbara höstdag. Trots insikten om att endast klänning och strumpbyxor inte längre står emot kylan gav jag mig iväg på picknick. Det var jag och min bok om den gotiska arkitekturen som njöt under filten av kaffe och godis. Blev utstirrad av en man på åkergräsklippare. Han försvann när jag stirrade tillbaka. Senare hittade jag och min bok en parkbänk. En parkbänk som passar utmärkt för bekännelser. Måste dit och bekänna något för någon snart. Jag utkonkurerade även tanter i vem som var bäst på att sitta på parkbänk och fick en stund sällskap av en liten pojke vid min sida.

Så var man ett ruttet päron och ingen kastanj.

Lokalisering: I lägenheten i huset under karlavagnen när klockan är tolv en torsdagsnatt i spetember

Tidpunkt: Efter mat, innan studerande

Då skulle man visst ta upp bloggen igen. För hundrasjuttioelfte gången. Några inlägg sedan dör den igen.
Denna gång för att bejaka Sara så att hon inte ringer igen klockan tolv på natten med klagomål om att jag inte uppdaterar bloggen.

Fantasikarusellen snurrar vidare. Jag studerar universitet, något som fortfarande är otroligt dimmigt och fantastiskt. Alla förutom jag själv trodde att jag en dag skulle stå som student på ett universitet, själv kan jag knappt fortfarande inte tro på det. Inte på riktigt. Få läsa något som jag njuter av att lära mig och verkligen bara läsa det. För två år sedan, då fanns inte det alternativet. För två år sedan, nästan exakt på datumet, hoppade jag av natur på gymnasiet. Om två veckor är jag fri. Konstiga tidsperspektiv det där.

Jag bor i Malmö och nu måste jag diska och läsa om konst i medeltiden ur ett genusperspektiv. Som sagt, allt snurrar på.

BON IVER. BEIRUT. GRIZZLY BEAR. BAND OF HORSES. ROBYN. ANTHONY & THE JOHNSSONS. RÖYKSOPP. PATRICK WOLF. JENNY WILSSON. [INGENTING]. VAMPIRE WEEKEND. BASEMENT JAXX. PETER BRODERICK. FIRST AID KIT. FINAL FANTASY.

Lokalisering: I ett rum som verkligen behöver städas, så som resten av huset.

Lokalisering: Fast på mitt rum då det är omöjligt att gå ut utan att bli döv

Tidpunkt: Vardagskväll - då alla borde vara lugna och sova

Festen den dånar utanför i korridoren. Ännu en gång. Jag vill inte låta bitter. Men jag hade önskat mig lite, eller ja, rätt så mycket lägre musik. Och bättre musik. För som det är just nu kan jag knappt höra mina egna tankar- utan allt jag hör är någon dålig sorts rapp. Hur ska jag få en blund i natt? Allt jag hoppas på är att de verkligen sänker MYCKET vid klockan tolv.

De senaste dagarna har varit mycket studerande och mycket teater. Allra senast ikväll var jag återigen på en av teaterettornas slutproduktioner, K+M+R+L. Trots en pytteliten publik, levererade de jäkligt bra. Jag och Rebecka hade reseverade platser, för vi skulle fotografera dem denna gång. Bliderna jag tog blev lite sisådär, men några blev i alla fall hyffsade.


Martin, Katarina, Timmie och Nina i K+M+R+L

Nu efter andra gången jag ser denna uppsättning förstår jag den mycket bättre. I måndags gick jag därifrån med många frågetecken och hade inte riktigt fått grepp om karaktärerna. Idag kändes det helt tvärtom. Idag kände jag Kaj, Maj, Roger och Linda. Jag vet vilka de är och vad de önskar med livet. Jag känner till och med sympati för Kaj. som jag av någon anledning hatade i måndags.

Nu är frågan om det är en verklig tystnad jag hör.

Eller om jag bara har blivit döv.

Tystnaden var en illusion.

Det verkar pågå ett krig där ute.

Om ljudet ska skaka mitt golv.

Eller inte gå genom betongväggar och dubbelstängda dörrar.

Klockan är nu över tolv och jag börjar snart gråta av utmattning.

Lokalisering: Byn med röda tegelhus

Lokalisering: I mitt städade rum
Sinnestillstånd: Fridfull och nostalgisk
Tid: Strax innan lunch

Har haft en helt underbar helg här nere i Skåne.

Den började med en åktur till Lund på fredagseftermiddagen där jag träffade på Henke och åt en helt himmelsk glass (trots min laktosintolerans), för att senare gå till stationen i solen och bara njuta av livet. Till stationen för att träffa på klasskompisarna för att ta oss till Sarab på klassammankomst. En klassammankomst med mousserande vin och vattenpipa. Sedan gick vi som stolta konstnärer till puben där vi ställer ut våra tavlor och fortsatte den trevliga kvällen.

Lördagen inleddes med en kortare cykeltur, för att senare en biltur till Helsingborg. Efter att vi hade lämnat av Rebecka, turistade Martin, Sara och jag i Helsingborg. Och åt glass ännu en gång (laktosintolerans ignoreras varje vår). Efter detta bevittnade vi två volleybollmatcher, där Rebecka spelade. Ja, jag har blivit en som tittar på volleyboll och numera kan jag nästan reglerna. Jag kan säga till alla som aldrig som har sett en volleybollmatch att det är en sport med RITUALER, oförståeliga ritualer som man bara skrattar åt. Summa summarum: man skrattar mycket när man tittar på volleyboll.

Vad gör man på Fridhem en lördagskväll efter en powernap? Jo, man städar hela rummet i några timmar, sedan bjuder man hem folk för folköl och naturgodis. Dock anordnades det en electroklubb på skolan så dit bar det av, efter att ha känt sig lite malplacerad då paljetter och glitter saknades på mig fick jag låna en urläcker paljettkjol och dansade sedan natten ut.

Söndagen bör vi dock inte tala om. Ingen baksmälla. Men så mycket annat och så lite gjort. Dock ska Rebecka ha en guldstjärna över att hon tvingade mig att räkna matte, då kan jag i alla fall säga att jag räknade matte under söndagen.

Lokalisering: Saras rum
Tidpunkt: Efter ett glas vin

Framtidsångesten stegrar och växer till absurda nivåer. Fick idag inse att min ateljé, kommer vara någon annans nästa år. Efter förra veckans förbesök har mina planer runt nästa år kapsejsat. Jag kan inte, vill inte lämna Fridhem. Inte ännu. Det finns för många kvar här som jag, egoistiskt nog, inte vill ska ha ett Fridhem utan mig. För livet kommer rulla på här, utan mig nästa år. Det är så att säga ett hårt slag i magen.
Men stanna på Fridhem kan jag inte. Jag måste vidare, studera vidare. Lämna gymnasiet en gång för alla.

Nästa anhalt ser idag ut att bli Lund och en termins studier i konstvetenskap. Men det är idag. Imorgon kan det vara något annat. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill. Där av all ångest.

Sara har just gett upp sitt letande efter en "mansångest-lapp" som jag har gömt någonstans i hennes rum. Vilket verkligen sätter griller i hennes huvud. Och som den okänsliga vän jag är bryr jag mig inte om hennes ångest.

Imorgon firar jag ett års jubileum  med Svalöv. Ett år sedan jag kom hit för första gången. För ett år sedan visste jag vad jag ville ett år framöver. Nu vet jag inte ens vad jag ska göra efter den 5 juni.

Lokalisering: Mitt rum, Nordhem Brun, Öst, nedersta våningen.
Tidpunkt: I mörka natten.
I bakgrunden kan man höra "festen" som pågår ute i korridoren.

Sitter och försöker räkna ut när jag ska gå upp imorgon, gå upp tidigt trots att jag är ledig, gå upp för att åka till Jönköping. Även denna helg. Allt för att träffa Papperstanten. Igen. Men snart är det nog slut.

Jag har ingen egentligen emot att åka till Jönköping. Hela mitt gamla liv finns där och jag tycker om staden. Men nu är det vår i Skåne, soligt och grannt. Det är jobbigt att resa och så mycket tid jag hade kunnat varit i ateljen försvinner. Jag hinner knappt något av livet under veckorna pågrund av olika aktiviteter, så helgerna här i Svalöv är viktiga för saker så som städning, plugg och tvättning, Fast nu ska jag återigen till Jönköping och inte göra något av alla de saker jag behöver göra här. Istället så ska jag göra en massa trevliga saker. Förutom att gå till Papperstanten, fast hon är trevlig hon också.

Vår i Skåne som sagt. Blommor, åh ja, vårblommor. Underbart. Jag undrar hur långt det har kommit där hemma? Solen sken som bara tusan idag och pågrund av utebliven kroki fick måleriklassen känna på att solen inte värmer något vidare klockan nio när man ska utföra "utomhusmåleri".

Men nu har jag räknat ut att jag inte behöver gå upp förrän halv åtta, vanlig tid med andra ord. Men absolut dags att sova. Jag hör inte längre musiken, så nu borde festen ha flyttat sig. Skönt med lite sömn så att säga.

Tillbaka i fantasilandet efter en helg i byn med de röda tegelvillorna.

Sitter på min säng och är helt och fullständigt förvånad över att mitt internet väljer att fungera på ett acceptabelt sätt.

Lyssnar väldigt passande på U2.s låt "with or without you", passande på det sättet att jag för första gången i mitt liv äntligen har fått tag på biljetter till en av deras spelningar i sommar på Ullevi. Men också passande på det sättet som det alltid verkar passa i mitt (och många andras) liv, jag kan inte leva med eller utan dig. Vem denna "dig" är skiftar, men det finns nästan alltid en "dig" med i tavlan av min verklighet. Det kanske inte är så konstigt då det visst ska ta upp till 2 och ett halvt år att komma över en förälskelse då det är så lång tid det tar för kroppens hormonsystem att återställa sig till det normala efter den psykosliknande förälskelsen.

Fick just ett så fint sms från min korridorsväninna Sara. Hon överöser mig med fina sms. Jag tycker om den där Sara, väldigt mycket. Jag är bara inte så bra på att svara på sms.